Or fame or life,
Which do you hold more dear?
Or life or wealth,
To which do you adhere?
Keep life and loose those other things;
Keep them and loose your life:–which brings
Sorrow and pain more near?Thus we may see,
Who cleaves to fame
Rejects what is more great;
Who loves large stores
Gives up the richer state.Who is content
Needs fear no shame.
Who knows to stop
Incurs no blame.
From danger free
Long live shall he.– Lao-tzu
Det finns två typer av människor: de som önskar något bättre och ännu större på sin tredje önskan, och de som önskar att de aldrig fick de två första.
These words are still echoing through cyberspace, and I wonder: will they drown in the noise of the mainstream or are we witnessing the birth of a choir?
Written January 8, 1986
Another one got caught today, it’s all over the papers. “Teenager Arrested in Computer Crime Scandal”, “Hacker Arrested after Bank Tampering”…
Damn kids. They’re all alike.
But did you, in your three-piece psychology and 1950’s technobrain, ever take a look behind the eyes of the hacker? Did you ever wonder what made him tick, what forces shaped him, what may have molded him?
I am a hacker, enter my world…
Mine is a world that begins with school… I’m smarter than most of the other kids, this crap they teach us bores me…
Damn underachiever. They’re all alike.
I’m in junior high or high school. I’ve listened to teachers explain for the fifteenth time how to reduce a fraction. I understand it. “No, Ms. Smith, I didn’t show my work. I did it in my head…”
Damn kid. Probably copied it. They’re all alike.
I made a discovery today. I found a computer. Wait a second, this is cool. It does what I want it to. If it makes a mistake, it’s because I screwed it up. Not because it doesn’t like me… Or feels threatened by me.. Or thinks I’m a smart ass.. Or doesn’t like teaching and shouldn’t be here…
Damn kid. All he does is play games. They’re all alike.
And then it happened… a door opened to a world… rushing through the phone line like heroin through an addict’s veins, an electronic pulse is sent out, a refuge from the day-to-day incompetencies is sought… a board is found. “This is it… this is where I belong…” I know everyone here… even if I’ve never met them, never talked to them, may never hear from them again… I know you all…
Damn kid. Tying up the phone line again. They’re all alike…
You bet your ass we’re all alike… we’ve been spoon-fed baby food at school when we hungered for steak… the bits of meat that you did let slip through were pre-chewed and tasteless. We’ve been dominated by sadists, or ignored by the apathetic. The few that had something to teach found us willing pupils, but those few are like drops of water in the desert.
This is our world now… the world of the electron and the switch, the beauty of the baud. We make use of a service already existing without paying for what could be dirt-cheap if it wasn’t run by profiteering gluttons, and you call us criminals. We explore… and you call us criminals. We seek after knowledge… and you call us criminals. We exist without skin color, without nationality, without religious bias… and you call us criminals. You build atomic bombs, you wage wars, you murder, cheat, and lie to us and try to make us believe it’s for our own good, yet we’re the criminals.
Yes, I am a criminal. My crime is that of curiosity. My crime is that of judging people by what they say and think, not what they look like. My crime is that of outsmarting you, something that you will never forgive me for.
I am a hacker, and this is my manifesto. You may stop this individual, but you can’t stop us all… after all, we’re all alike.
Tror jag på Gud? Jag tror att det finns en möjlighet att jag är Gud, och jag tror att jag är Gud lika mycket som jag tror att du är Gud, men jag har svårt att tro på Gud som ett väsen separerat från, och högre än, människan och allt levande liv och materia.
Där medvetande finns där finns Gud, och varje medvetande är i centrum av Universum–eller kanske: Multiversum. Även om det kanske existerar Universum parallellt, i, över, under, ihop eller tillsammans med vårt Universum, är du–död eller levande–alltid i centrum; precis som jag. Gud har arton miljarder människoögon och människoöron samt nio miljarder människomunnar, så passa dig för att spela Allan för sätter du igång en kedjereaktion kommer den komma tillbaks och bita dig i röven; Allan gånger mer.
Känslan, tron eller vetskapen om att det finns en separation mellan dig, mig och allting annat runt omkring oss tror jag existerar pga. att vårt medvetande inte tillåter oss att förstå att det finns en större bild. Vi är skapta av evolution och därmed spelar vi efter evolutionens spelregler. Vad som däremot gör det hela intressant är att människan är kapabel att på eget initiativ höja sin medvetenhet. Vi är fortfarande beroende av de spelregler evolutionen har skapat men eftersom vi är medvetna om vår existens tror jag att alla människor har en förmåga att påskynda sin egen evolution.
Kan man höja sin medvetenhet tillräckligt för att inse att man är Gud och på så sätt få svar på alla frågor? Ja, det tror jag. Jag tror däremot inte att det går att kommunicera svaren till någon som inte befinner sig på samma grad av medvetenhet. Ett ofullständigt språk är ett stort hinder i vår jakt efter att förstå verkligheten. Därmed kan man ställa frågan: för vem är det ett hinder? För lyssnaren som saknar förståelsen, berättaren som har förståelsen, tvärt om, eller för båda på samma gång?
Fast Gud kanske är en skäggig gubbe med borderline.
Vi simulerar evolutionen i en dator och speedar upp den. Fem år senare har vi The Sims och en av gubbarna får för sig att säga: “I think, therefore I am“. Nu har de börjat fundera kring sin existens, med andra ord: Situation Normal: All Fucked Up. Vem är gud? Är vi Gud för att vi skapade grunden för simuleringen? Jag vet att detta är drömscenariot för alla finniga tonåringar du kan handplocka på stan, men gör detta oss till Gud(ar) för vi lyckats lägga grunden för ett högre medvetande? Vad skulle hända om något i simuleringen får oss att flippa ut till den grad att vi utrotar oss själva men simuleringen lever kvar? Vem är Gud nu?
“Now it is such a bizarrely improbable coincidence that anything so mindboggingly useful [Babel Fish] could have evolved purely by chance that some thinkers have chosen to see it as the final and clinching proof of the non-existence of God. The argument goes something like this:
`I refuse to prove that I exist, says God, `for proof denies faith, and without faith I am nothing.’
`But,’ says Man, `The Babel fish is a dead giveaway, isn’t it? It could not have evolved by chance. It proves you exist, and so therefore, by your own arguments, you don’t. QED.’
`Oh dear,’ says God, `I hadn’t thought of that,’ and promptly vanished in a puff of logic.”
- The Hitchhiker’s Guide to the Galaxy – Chapter 6
Frukost
Skrädmjölsgröt (1 dl skrädmjöl, 2,5 dl vatten) med mjölk och äppelmos.
Lunch
Ris, och gryta med gula linser, broccoli och spenat.
Sallad.
Mellanmål
Crunchmüsli med mjölk, krossade hassel- och cashewnötter.
Middag
Något lätt, t.ex: mackor, rotfruktsoppa.
Jag har märkt att om jag äter lätt på kvällen blir jag inte hungrig på morgonen, men har ändå mycket energi för att praktisera i 1,5 timme. Mjölk är ingen bra idé tiden efter mellanmål, får en konstig, tom känsla i magen när jag ska sova och morgonen efter.
Detta är kombinationen som fungerar bäst för mig. När jag äter hemma är detta det enda jag äter. Jag har även — för första gången sen jag slutade med kött — gått upp något kilo i vikt.
Life is nothing but a game, and you choose how you want to play this game. The game is called: The Game of Life. You can choose to cruise the streets doing absolutely nothing, and thus affecting very few but yourself, or you can go for playing the missions, affect many people, and deal with the consequences of doing so. Whatever you choose to do, it’s your choice and yours alone; if you go deep into the game, remember who made the choices to do so.
The more you take from this game the more you have to give to it. But it is a fine line between taking and giving. Sometimes you might think you are giving, when in fact, you are taking. How can you know? What does the game want in return?
The game let you take whatever, and how much of it, you want. There are no limits. Only your imagination and energy sets the limits. But for every taking, the game requests a giving. If you do not give the game what it wants, the game will take it anyway. You have no control over that fact, and in the end, the game will always win.
To survive, the Game of Life need only one thing, and thus, will only take one thing; that “thing” is love.
If you unconciously take from the game, and by that I mean: if you are not concious of every action you do, every word you speak, every thought you create; make no mistake, the game will still give you anything you ask for, if you work hard enough for it, but in return it still needs love. You unconciously take and the game will slowly empty your heart. You play the game like that for fifty years, and in the end, you will think that the game wasn’t worth playing.
Be concious of life. If you are not concious enough: do nothing, and say nothing. Think with love, speak with love, and love everything you do.
Den apparat som har den smidigaste, snabbaste, och mest lättanvända webbläsare är den apparat som vinner.
Ni gör bäst i att lägga tid på att koda era apps för webbläsaren, inte för apparaten.
Ikväll diskuterade jag och min pappa: medborgaröverlevnad (dvs. grundlag om att alla människor, i alla lägen, ska ha tillgång till lokalt producerade råvaror för mat, och värme i form av husrum med spis), effekten av internet på människan, tv-underhållning på dagisnivå, och den svenska skolan — som kanske är orsaken till varför mycket som visas på tv är så jävla IQ-befriat.
Pappa: “När jag började första klass tyckte jag det var fantastiskt att börja skolan. Vid tredje klass var det inte lika fantastiskt längre.”
Jag: “Leon går på dagis nu, det är väl ok där, men jag vet ärligt talat inte om jag kan låta honom gå igenom 9 års idioti som jag gjorde.”
Pappa: “Du, när du gick i trean blev jag osams med din lärarinna. Du hade berättat för mig att du gärna ville fortsätta i läroböckerarna när du var färdig med dina uppgifter. Jag berätta detta för henne och fick till svars att: ‘Nej, så gör vi inte här. Här följer vi systemet och väntar tills alla är färdiga’.
Herre jävlar vilken flashback jag fick när han berätta detta för mig. Jag ser framför mig, och detta handlar om i alla fall hela lågstadiet, att jag gör mina uppgifter och när jag är färdig måste jag lägga ner pennan och vänta på att de andra ska bli färdiga. Om jag ens vände blad — och detta är sanning för minnet har tamefan väckts upp — blir hon förbannad. Vi fick inte ens titta på vad som fanns längre fram i boken, och vi fick allt i världen inte gå vidare själva.
Inser ni vad detta får för konsekvenser? Inte? Då ska ni få några ledande frågor:
Vad händer med ett barn som inte får utvecklas i sin egen takt, eller som blir hämmad i sin utveckling?
Vad händer med ett barn som inte är lika duktig som de andra barnen och de andra måste vänta på honom innan de kan fortsätta?
Känner vi igen detta system från vårt dagliga vuxna liv? Gör vad du ska, gör inte mer än tillåtet, låt inte andra vänta, och när du gjort vad du ska så gör du inget mer. Om, och om, och om, och om…
Tack pappa, morfar, mamma och alla andra jag har haft möjligheten att bygga min verklighet ifrån.
Och…
Tack för internet 60-talet!
I’m sure everyone agrees that we need to overcome violence, but first we need to analyze whether it has any value. From a strictly practical perspective, we find that on certain occasions violence appears useful: one can solve a problem quickly with force. But this success is often at the expense of the rights and welfare of others. Although one problem has been solved, the seed of another has been planted.
-Dalai Lama
Jag fick en idé om att jag skulle börja hålla föreläsningar om programmering en gång i veckan, och höll därmed två föreläsningar för några veckor sen. Kom till insikt att hela grejjen med att stå och snacka i 1.5 timme inte direkt är särskilt “outside the box”, om man säger så. Därför ändrade jag om upplägget lite och bestämde mig för att spela in screencasts istället. Har spelat in två som belyser grunderna i HTML som du kan finna om du besöker www.legnered.com/programmering. Har skapat en Facebooksida med. Bli ett fan och få uppdateringar direkt.
Denna gången lovar jag: minst en screencast i veckan; förutom nästa vecka för då ska jag ut i skogen hela veckan och plantera granplantor. =D
Sen gällande mitt matprojekt så har jag hittat en fadder (?). Bakar och lagar mat åt min mormor och morfar.
